»A N N I K A«

De är nästan läskigt hur mycke jag saknar min älskade farmor, jag vill ha tillbaka henne nu! Varför ska de göra så ont i hjärtat? En stor del av mitt hjärta är borta. Farmor och jag pratade verkligen om allt och skojade jämt med varandra.
Nu är det bara 12 dagar kvar till begravningen. Ibland tänker jag på att jag inte ska gå på den för då är det ett faktum att hon är borta.
Snart är farmors lägenhet tömd också, sen kommer vi aldrig någonsin komma dit nå mer. Pallar inte skriva mer... de är för jobbigt.

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på farmor, men trots att jag känner mig ledsen så måste jag försöka fortsätta med vardagliga livet. Har ju börjat på plattsättar utbildningen nu så jag måste verkligen se till att fixa det här. Än så länge så har vi inte gjort så mycke i skolan. Hittills så har vi kollat in verkstaden, provat ut arbetskläder och varit på studiebesök. Imorgon ska vi till skansen på studiebesök, kolla hur dom har lagt golven och satt upp väggar överallt, de ska bli riktigt kul.

I lördags var jag, älsklingen, Mellis, mamma, Tom, Sonny, Josefin och jessica iväg och bowlade för att fira min 25-års dag (2 dagar tidigare eftersom att jag fyllde år på en måndag), hade väldigt roligt. Utav alla oss 8:a så kom jag på en 3:e plats.

Lägger upp lite bilder från bowlingen och en bild på mitt "altare" som jag ahr för att hedra farmor, tänder ljusen varje kväll.

Jag kämpar verkligen för att inte tappa greppet. När någon som verkligen står en nära går bort så måste man kämpa till tusen för att inte gå under, varje dag är en kamp. De gäller att bara ta en dag i taget. Är så underbart glad över att jag har min familj och att vi stöttar varandra i sånna här lägen.

Tack min underbara familj för allt stöd ni ger!

Dom senaste dagarna har varit väldigt jobbiga känslomässigt. Grät så mycke i söndags till måndags så att jag har inte kunnat gråta nåt dom senaste dagarna fast jag känt/känner mig jätte ledsen. Jag försöker att tänka på annat och försöka skoja om annat men det är så himla svårt. Pratade med pappa igår och då fick jag reda på när begravningen är.... den 25 februari blir den. Ser inte fram emot de alls. De finns säkert många som tycker att de kan vara skönt efter begravningar för då ahr man fått ut sig de mesta. Jag själv vet av erfarenhet att så är inte fallet alls, de är lika jobbigt efter ändå.

En låt som verkligen passar in på hur jag känner mig är Judas Priest - Close to you

"So many years that we were one
So many things we've done
The memories alive
But most of me has died

As I struggle with events
I'm offered words of strength
They do not comprehend
The passion we possessed

People tell me what to do
Tell me how I should get through
But they haven't got a clue
No-one else comes close to you

I see your eyes before they closed
They looked right inside my soul
And they asked me not to grieve
I tried but still I bleed

I wake up, I break up
I try hard to shake off
The desolation as it grows
As nothing else comes close

And as I stand here by the grave
And the wind calls out your name
I know that time could never heal
The emptiness I feel

People try to give me hope
Tell me how I should let go
But they'll never really know
'Cause there's nothing else comes close

People tell me what to do
Tell me how I should get through
But they haven't got a clue
No-one else comes close to you"

Igår var jag, mellis och pappa hem till farmors lägenhet. Melanie och jag höll i varandras händer hela vägen från t-banan enda hem till farmor. Så fort vi kom innanför porten så kände jag att tårarna var på väg. Varje steg upp för trapporna kändes som om mina fötter var gjorda av stora betongblock. Så fort vi klev innanför dörren så brast de, tårarna rann ner för kinden som en stor flod. De första jag kände när vi klev in var farmors lukt. Kollade ut mot köket för att se om hon satt på sin stol, men de gjorde hon inte.
Vi kollade runt överallt efter pappret som farmor skulle ha gömt undan där det står hur hon ville ha sin begravning men vi hitta de aldrig. Melanie hitta däremot ett foto som farmor hade i sitt sovrum, bilden togs dagarna runt julen 2006.

De enda som går i huvet dygnet runt är alla tankar om farmor. Tänker även mycke på pappa och hur han mår. Känns så jävla jobbigt allting. Har precis börjat min utbildning som jag längtat till så händer det här. Hur ska jag orka med allt på samma gång? Med tusen saker i huvet hela tiden gör att jag vill skita i allt. Men för farmors skull så kämpar jag på.

Jesper lillebror, se till att bli bra nu. Tycker så synd om honom, att åka in och ut från sjukan hela tiden pga komplikationer efter en rutin operation kan inte vara lätt. Han har redan blivit opererad 2 gånger på 3 dagar. Att operera bort halsmandlarna ska inte ge sånna här problem. Kan läkarna se till att fixa det här nu en gång för alla!

Vet inte hur jag ska orka med allt. Det känns som att jag har sprungit in i en vägg. De enda jag tänker på hela tiden är farmor, min älskade farmor. När jag försökte sova inatt utan tv´n på så bröt jag ihop....igen. Måste göra saker hela tiden för att inte sjunka ner totalt.
Idag börjar nya utbildingen också, Klockan 10 ska jag vara där för upprop, introduktion och få schema. Vet redan nu att jag inte kommer vara särskilt närvarande i huvet. Får verkligen försöka hålla ut. Förhoppningsvist så håller de inte på så länge. Efter jag varit där ska jag åka hem till pappa. Sen därifrån ska jag, pappa och melanie åka hem till farmors lägenhet.  Jag vill dit men ändå inte, de kommer vara så jobbigt att komma dit och inte se farmor sitta vid köksbordet med en cigg i handen och fråga om vi vill ha hennes goda sockerkaka med ett glas lingonsaft till.

Inatt drömde jag nåt som jag aldrig drömt om förut. De jag kommer ihåg från drömmen är att jag håller i 2 kenolotter med kungkeno. De kan ha varit att jag drömde de pga att farmor alltid spelar på keno.

De sista jag tänker på innan jag somnar är farmor och samma sak när jag vaknar.

Orkar inte skriva mer nu....

Kom tillbaka farmor