Kan inte förstå att det snart har gått 1 år sen min älskade farmor gick bort. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. För en liten stund sen så höll jah på att leta igenom ett skåp i köket efter en julstjärna och tänkte att den kanske låg i en gammal skokartong. Öppnade ena lilla kartongen och såg att det låg en massa födelsedagskort och julkort. När jag nästan hade gått igenom alla korten så fick jag syn på julkort som jag på en gång kopplade att de var från farmor. Vände på kortet och såg hennes handstil, "God Jul och Gott Nytt År önskar farmor". Det var som att sätta på en "på-knapp", tårarna rann som en flod ner för mina kinder. De julkortet var det sista jag fick från farmor, hon dog ungefär 1 månad efter de. Hon har alltid haft samma handstil, men på det här kortet så var den mer som en 5 årings, väldigt hackig.

Har kortet framför mig nu, det är enormt jobbigt att se på det men ändå känns det som ett lugn.

Gud va jag saknar dig farmor, saknar din röst, dina gester, allt... Jag kommer alltid att älska dig!

Det är inte många på denna planet som kan erkänna att dom är utseendefixerad, jag däremot kan erkänna att jag är det. Utseendet har en stor betydelse för mig. Det värsta med att vara utseendefixerad är att jag ställer på tok för höga krav på mig själv. Jämför mig med andra i stort sett hela tiden och tyvärr så har det en negativ effekt. Nu har det tyvärr gått så långt att jag har väldigt svårt att se mig själv i spegeln. Det är en himla tur att vi inte äger någon helkroppsspegel. Hur som helst så är jag trött på att gå runt och må dåligt över mitt utseende så idag kör det igång..... Gymmet med Jessie idag, äntligen. Sen gäller det bara att bli av med mitt enorma sötsug men det ska väl gå det med.

Det ska bli så skönt att komma igång med träningen nu, är enormt taggad. Jag måste bara få in i mitt huvud att inte ge upp efter några få träningspass bara för att det inte syns på kroppen att man gått ner. Det tar sin lilla tid och det måste jag acceptera.

På tal om att gå ner i vikt så var vi hemma hos mamma och Tom för några veckor sen och kollade på gamla videos från när vi var mindre. Bla från när jag var 14-15... Det var oerhört jobbigt att se sig själv på film.. och framför allt att se att man en gång i tiden varit  S M A L.. Vafan hände? hur kan jag ha låtit mig själv bli så stor? Uscha.

Aja slut på mitt gnällande här, ska få tummen ur arslet och börja städa här hemma innan jag drar iväg till gymmet.

Wish me good luck!