»A N N I K A«

Det är lite små creepy vad hjärnan kan förtränga bort en massa minnen som är jobbiga. Jag och älsklingen var uppe på vinden för en stund sen för att leta reda på våra gamla pass så att vi kan makulera dom hos polisen när vi ändå skaffar nya, när vi iaf var där uppe så hittade jag mina gamla dagbok från 1994-1995, då var jag väl runt 10-11 år. nyfiken som jag är så tog jag ner den och läste nyss klart den. Det jag märkte  var att jag upprepade att skriva om samma sak flera gånger om i dagboken. De jag skrev mest om var att jag saknade pappa, Mellis och mamma Madeleine. En annan grej jag skrev en del om var hur rädd jag var för min f.d. styvfarsa.
Just ena stycket jag hade skrivit väckte många gamla känslor och minnen som jag hade förträngt. Visst att idioten hade hett temperament men inte så illa som jag hade glömt bort. Vem fan puttar in två barn (som är i 10-12 års åldern) i en tv och skriker åt dom bara för att man ställt en kartong på fel ställe? Det är INTE normalt! Och dessutom när morsan hade sagt till mig att jag skulle ställa den där så att jag kunde hjälpa henne med nånting.

Jag kan förstå att man förtränger bort vissa minnen från barndomen, speciellt när man "blir påminnd" om de efter att ha läst en gammal dagbok. Kände samma känslor när jag läste vissa stycken ur dagboken som när jag var liten. En sak är säker iaf, jag är så inåt helvete glad att den där idioten inte finns kvar i mitt liv! Och det som gör mig ännu mer glad är att jag hade älsklingen, min älskade pappa & underbara mamma som hjälpte mig att flytta ifrån helvetet.