»Psykologiskt Beteende«
0kommentarer
Vaknade upp tidigt som sjutton imorse, redan klockan 6.
Helt klarvaken gick jag upp och började fixa frukost till älsklingen.
Det blev äggmackor med ett glas juice och en kopp kaffe.
Just nu sitter jag och kollar på Dr.Phil. "At war with your teen" heter dagens program.
Handlar om en familj (en mamma, styvpappa och en son).
Det är ständigt bråk i deras familj, sonen och mamman bråkar konstant.
Man fick se ett klipp hur dom har det hemma, helt kaotiskt.
Dr.Phil sa att sonens beteende var inte accepterande men förståeligt då han är 17år.
Mammans utbrott som hon fick på sin son är däremot inte acceptabelt då hon sa att han var ett svin, dum i huvet osv osv.
Dr.Phil ropade upp sin fru Robin till scenen.
Robin satte sig bredvid sonen (inte hennes son) och höll honom i handen.
Man märkte på en gång vilken skillnad de vart på honom han vart så "mjuk", med tårar i sina ögon började han förklara för sin mamma att han känner avundsjuka när han kommer hem till sina kompisar för att hans kompisar har en sån bra kontakt med sina mammor.
Han kände att han inte fick kärlek och ömhet av sin mamma, och när sonen väl började förklara allt som han kände så höll hans mamma på att avbryta honom, men då stoppade Dr.Phil henne och förklarade att när sonen sitter där och äntligen pratar i en normal samtalston och öppnar upp sig så ska hon inte avbryta honom och börja förklara sig.
Tycker så synd om grabben, fullt förståeligt att han beteer sig som han gör när han känner att ha inte får någon kärlek och ömhet av sin mamma.
Alla barn behöver få känna sig älskade av sina föräldrar.
Det här programmet fick mig att börja fundera på mitt beteende under tidiga tonåren (jag vet att det låter som om jag vore 20 år äldre än vad jag är, men det var trots allt 10-11 år sen jag var 13-14).
Var mitt beteende liknande den här killens för att jag inte kände mig älskad av min mamma?
Är det därför jag inte kan känna någon tillit till henne?
Känner att jag inte är redo att gå in på att börja förklara hela min barndom hära.
Nu ska jag nog käka lite frukost själv, magen börjar kurra lite smått.
Puss & Kram Anki
Helt klarvaken gick jag upp och började fixa frukost till älsklingen.
Det blev äggmackor med ett glas juice och en kopp kaffe.
Just nu sitter jag och kollar på Dr.Phil. "At war with your teen" heter dagens program.
Handlar om en familj (en mamma, styvpappa och en son).
Det är ständigt bråk i deras familj, sonen och mamman bråkar konstant.
Man fick se ett klipp hur dom har det hemma, helt kaotiskt.
Dr.Phil sa att sonens beteende var inte accepterande men förståeligt då han är 17år.
Mammans utbrott som hon fick på sin son är däremot inte acceptabelt då hon sa att han var ett svin, dum i huvet osv osv.
Dr.Phil ropade upp sin fru Robin till scenen.
Robin satte sig bredvid sonen (inte hennes son) och höll honom i handen.
Man märkte på en gång vilken skillnad de vart på honom han vart så "mjuk", med tårar i sina ögon började han förklara för sin mamma att han känner avundsjuka när han kommer hem till sina kompisar för att hans kompisar har en sån bra kontakt med sina mammor.
Han kände att han inte fick kärlek och ömhet av sin mamma, och när sonen väl började förklara allt som han kände så höll hans mamma på att avbryta honom, men då stoppade Dr.Phil henne och förklarade att när sonen sitter där och äntligen pratar i en normal samtalston och öppnar upp sig så ska hon inte avbryta honom och börja förklara sig.
Tycker så synd om grabben, fullt förståeligt att han beteer sig som han gör när han känner att ha inte får någon kärlek och ömhet av sin mamma.
Alla barn behöver få känna sig älskade av sina föräldrar.
Det här programmet fick mig att börja fundera på mitt beteende under tidiga tonåren (jag vet att det låter som om jag vore 20 år äldre än vad jag är, men det var trots allt 10-11 år sen jag var 13-14).
Var mitt beteende liknande den här killens för att jag inte kände mig älskad av min mamma?
Är det därför jag inte kan känna någon tillit till henne?
Känner att jag inte är redo att gå in på att börja förklara hela min barndom hära.
Nu ska jag nog käka lite frukost själv, magen börjar kurra lite smått.
Puss & Kram Anki
Kommentera