»A N N I K A«

Var in till akuten idag med älsklingen (inget allvarligt, vi är båda sjuka i något vanligt höstvirus) och medans han var inne hos läkaren så satt jag kvar ute i väntrummet. Under dom 2-2,5 timmar jag satt där så kunde jag inte låta bli att lyssna på vad folket runtomkring mig pratade om. Det var väl runt 12 personer i väntrummet och av dom 12 så satt 10 av dom och gnällde oavbrutet om hur lång tid de tog och att dom får vänta så länge å bla bla bla. Alla, eller ja 99% av alla vet att åker man in till akuten så får man lov att vänta länge, likförbannat så sitter människorna där och gnäller om och om igen. Jag som har väldigt svårt för att hålla tyst satt där och blev bara mer och mer irriterad över allas gnällande så till slut var jag tvungen att gå ut och ta lite luft. Det finns nästan ingenting värre än när man själv mår piss och sedan sitta på en akutmottagning i 2-2,5 timmar och lyssna på folks gnällande över lång väntetid.

Bu för onödigt gnällande på akuten!

Sitter och kollar på Coyote Ugly. Det är en riktigt bra chickmovie som man aldrig tröttnar på. Jag är inte direkt något fan av såkallade chickmovies men det finns några som man aldrig kommer glömma eller tröttna på.
Hur många gånger har man inte önskat att man själv stog på baren i filmen och tjoat?

Samma sak med Dirty Dancing, man ville vara "baby", tjejen som fick den snygga killen och dessutom dansa med honom. När jag var mindre så var jag sån iaf, jag ville också dansa med Patrick Swayze, jag vill också ha sånna kompisar och dansa så häftigt som dom gjorde.

Det blir som en nostalgitripp när man ser på sådana filmer, LOVE IT!

Sen när vart det okej för killar/gubbar att ha fula tajta gubb-badkalsonger? Det är så jäkla fult. Jag tycker att den enda gången det är okej att ha de är när man tävlingssimmar men ALDRIG annars. Vad är det som får dom att tycka att de är snyggt/sexigt? De värsta med det är att dom har magar som är större än en kvinna som väntar tvillingar också. Nere i Kroatien så hade 9 av 10 sånna badkalsonger och dom gick runt inne i hotellområdet bland alla affärer plus nere på stranden i dom. Självklart så har ju många av dom ryamatta över hela kroppen också.

Hur kommer det sig att man alltid kopplar vissa låtar till vissa personer? Jag har några låtar som jag verkligen börjar tänka på pappa t.ex. när jag hör dom. En av dom är Queensryche - Silent lucidity, men även Enigma och många fler.

Med min minsta syrra så har jag även där en mängd låtar då jag tänker på henne, t.ex. Akon - Lonely, Westlife - Us against the world, sen några smurflåtar :P haha men även flera andra där med. Med mamma så har jag en hel del där med, alla låtar av Type o Negative, Savage Garden, Kizz mfl. Listan är lång när det gäller många som verkligen betyder nåt.

Med älsklingen min så tänker jag på honom så fort jag hör Bon Jovis låtar Bed of roses och Thank you for loving me, men det finns självklart många fler låtar där med som gör att jag tänker extra mycke på honom.
När jag ändå är inne på den banan så undrar jag vad för låtar som får folk att tänka på mig. 

Det är lite små creepy vad hjärnan kan förtränga bort en massa minnen som är jobbiga. Jag och älsklingen var uppe på vinden för en stund sen för att leta reda på våra gamla pass så att vi kan makulera dom hos polisen när vi ändå skaffar nya, när vi iaf var där uppe så hittade jag mina gamla dagbok från 1994-1995, då var jag väl runt 10-11 år. nyfiken som jag är så tog jag ner den och läste nyss klart den. Det jag märkte  var att jag upprepade att skriva om samma sak flera gånger om i dagboken. De jag skrev mest om var att jag saknade pappa, Mellis och mamma Madeleine. En annan grej jag skrev en del om var hur rädd jag var för min f.d. styvfarsa.
Just ena stycket jag hade skrivit väckte många gamla känslor och minnen som jag hade förträngt. Visst att idioten hade hett temperament men inte så illa som jag hade glömt bort. Vem fan puttar in två barn (som är i 10-12 års åldern) i en tv och skriker åt dom bara för att man ställt en kartong på fel ställe? Det är INTE normalt! Och dessutom när morsan hade sagt till mig att jag skulle ställa den där så att jag kunde hjälpa henne med nånting.

Jag kan förstå att man förtränger bort vissa minnen från barndomen, speciellt när man "blir påminnd" om de efter att ha läst en gammal dagbok. Kände samma känslor när jag läste vissa stycken ur dagboken som när jag var liten. En sak är säker iaf, jag är så inåt helvete glad att den där idioten inte finns kvar i mitt liv! Och det som gör mig ännu mer glad är att jag hade älsklingen, min älskade pappa & underbara mamma som hjälpte mig att flytta ifrån helvetet.

Jag älsklinge och Jessie satt nyss i köket och tog oss en kvällsmacka, i bakgrunden hade vi på musik. Hel plötsligt så började lampa blinka till 3 gånger och låten började om på nytt fastän vi inte hade den på repeat. Älsklingen gick in hit till vardagsrummet för att kolla på datorn och såg att repeatknappen var intryck fast den inte var det när vi alla gick ut i köket. Är det någon ande på besök? Jag tror skarpt på sånt, även om man inte ska bli rädd så blir jag de. Av den reaktion så började jag fråga vem det var som är här men tyvärr så slutade allt. Om det är någon ande här, vem är det isf? vad vill den? Visa att den är här bara eller komma med nåt budskap?

Förlåt att jag är så dålig på att höra av mig, Jag vill inte att du ska tro att det är nåt fel på dig eller att jag inte vill prata med dig. för så är det absolut inte. Jag är bara extremt dålig på att höra av mig till alla.
Jag saknar dig otroligt mycke, vi träffas knappt och pratar nästan aldrig heller. Jag behöver dig lika mycke som du behöver mig. Saknar när du är här och myser med mig framför en film och du får dina ryck och ska börja busa, eller när du får dina kramattacker. Det är ju du och jag mot världen, remember?
Du och jag har ett band som ingen någonsin kommer att kunna bryta, de vet du.

Vart är världen på väg? Läste precis en artikel på Aftonbladet om en tjej som valdes bort av sina klasskamrater inför den nya klassen. Tjejen och hennes klasskamrater skulle börja i en ny klass efter vårterminen och barnen skulle välja 2 st som dom ville hamna i samma klass med och sen skulle dom välja 2st som dom inte ville gå med. Hallå vad är det som händer?! Det är väl en sak att få skriva upp 2st som man vill gå med, men att säga åt barnen att dom ska skriva upp 2st dom INTE vill gå med de är ju sjukt. Så gör man inte. När jag skulle börja 7:an så fick vi också skriva på en lapp vilka 2 man helst skulle vilja hamna i samma klass som men aldrig vilka man inte vill gå med.

För er som inte läst artikeln än gå in här och läs: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4296351.ab
Vad tycker ni andra om det här?

Folk kan I N T E rösta! Vad är de för *piiiiiiiiiip* människor som röstar kvar den där lilla ungen Johan???? Han kan för fan inte sjunga. Annas röst är helt underbar och unik men neeeej henne skulle man rösta ut, och Alice som har en super barnslig röst satt säkert?!?!?!

Nånting stämmer för fan inte. Kan alla småungar sluta rösta på Johan bara för att dom tycker att han är "söt", utseendet är INTE allt. Hur långt kommer han gå om han vinner allt? Anna kunde gå sjukt långt, eller rättare sagt hon kommer att gå långt. SKANDAL!!!!!

Vaknade upp tidigt som sjutton imorse, redan klockan 6.
Helt klarvaken gick jag upp och började fixa frukost till älsklingen.
Det blev äggmackor med ett glas juice och en kopp kaffe.

Just nu sitter jag och kollar på Dr.Phil. "At war with your teen" heter dagens program.
Handlar om en familj (en mamma, styvpappa och en son).
Det är ständigt bråk i deras familj, sonen och mamman bråkar konstant.
Man fick se ett klipp hur dom har det hemma, helt kaotiskt.
Dr.Phil sa att sonens beteende var inte accepterande men förståeligt då han är 17år.
Mammans utbrott som hon fick på sin son är däremot inte acceptabelt då hon sa att han var ett svin, dum i huvet osv osv.
Dr.Phil ropade upp sin fru Robin till scenen.
Robin satte sig bredvid sonen (inte hennes son) och höll honom i handen.
Man märkte på en gång vilken skillnad de vart på honom han vart så "mjuk", med tårar i sina ögon började han förklara för sin mamma att han känner avundsjuka när han kommer hem till sina kompisar för att hans kompisar har en sån bra kontakt med sina mammor.
Han kände att han inte fick kärlek och ömhet av sin mamma, och när sonen väl började förklara allt som han kände så höll hans mamma på att avbryta honom, men då stoppade Dr.Phil henne och förklarade att när sonen sitter där och äntligen pratar i en normal samtalston och öppnar upp sig så ska hon inte avbryta honom och börja förklara sig.
Tycker så synd om grabben, fullt förståeligt att han beteer sig som han gör när han känner att ha inte får någon kärlek och ömhet av sin mamma.
Alla barn behöver få känna sig älskade av sina föräldrar.
Det här programmet fick mig att börja fundera på mitt beteende under tidiga tonåren (jag vet att det låter som om jag vore 20 år äldre än vad jag är, men det var trots allt 10-11 år sen jag var 13-14).
Var mitt beteende liknande den här killens för att jag inte kände mig älskad av min mamma?
Är det därför jag inte kan känna någon tillit till henne?
Känner att jag inte är redo att gå in på att börja förklara hela min barndom hära.

Nu ska jag nog käka lite frukost själv, magen börjar kurra lite smått.
Puss & Kram Anki